Av någon anledning famlar jag alltid efter adjektiv när jag ska skriva om Jonathan Johansson. Det är så svårt att beskriva någon så fullkomligt unik som han, och jag kommer idag inte på något annat än ”briljant”. För det är han. Jag tror nästan att han till och med kanske faktiskt kan vara ett geni, och då menar jag på riktigt och inte på det där urvattnade sättet som man slänger ur sig ordet på när nån är lite kul.
Igår kväll på Landskrona teater tog han konceptet ”ensam man med gitarr” till en helt ny nivå. Utan att det märktes att han hade feber tog han oss mellan låtarna med på en historia om järnrörs-Kent, Kanye, en monsterkatt och Sicilien - och så förstås låtarna, förstärkta av backing tracks. Låtarna som jag ibland bara måste blunda till för att låta dem ta över mig. Jag blir lite pretentiös här - men när det handlar om Jonathan Johansson är det inte ett skällsord. Låååång intervju med Jonathan Johansson finns i Fozzie 16.
Comments